Vi drog det näst kortaste strået denna gång. Franklumpen sade upp sig halvägs in i varv två efter att vi hade full spetta in i prov 8, ett långt lerbad. Nästan ända igenom hördes ett "mysko" ljud från höger fram och där tog det stopp. Ingen framdrivning kvar. Tur vi kunde wincha oss ur den situationen. Fortsatte på slingan med o wincha var tredje meter ungefär.
Passerade prov 9 och nöp ut på endurospåren in till depån. Där konstaterades per omgående att drivaxeln inte alls hade pajat vilket vi var väldigt övertygade om, utan huset satt helt löst. Fästöronen hade tagit kväller och vägrade återkomma till funktionsduglighet.
Försökte lagas provisoriskt med div spännband ala Vitara men det höll bara någa hundra meter så kröp drivaxeln isär igen. Då var det bara o fsöka rädda sig till start/mål och rädda vad som räddas kan. Det tog sin tid och fy fasen vad jobbigt o åka utan driv fram.
Dagens ros till alla som har hjälpt till, alla som har slitit arslet av sig för att vi ska få tävla.
Dagens andra ros till den fan som gjorde prov 3.
Upp på berget gick la änna bra, Inte farligt brant eller så, stämpla o så ner igen. På vä sida om bilen jätteträdet allan. Till höger om bilen stod allans polare Herr Storjävlasten. Däremellan var det väl precis lite smalare än vad en Vitara är så vårat dörrhandtag mm ligger nog bitvis kvar där med. Nån måtte ha puttat stenen närmare trädet för det var enklare upp än ner. Brant satan nerför men vafasen, gravitationen och nya stålmannenkalsonger gör att bakwinch skulle vila. Man or mouse men ner ska vi. Vi o vi föressten?? Codrivern var fanemej inte i bilen iaf utan stod glatt o heja på utsides med nån jäkla prince utan filter i mungipan. Sagt o gjort, här kommer vi. No Guts No Glory....Släppte ner bilen sakta o stilla som en sommarskymning tills.......... där försvann höger framhjul i nån halvmeterdjup grop, bakhjulet höger klättrade samtidigt upp på Herrstorjävlasten. Nu lutar det något framåt. Allt bak i bilen ligger på lastgallret (ska surras bättre nästa gång) och bakhjulet är oroväckande högt ovan mark. Bilen står o väger på två hjul, krampar om forbromsen och hjärtat stannar helt, tänker att det var dumt o inte gå på muggen före start men å nadra sidan så har nu röven slutit tätt för tid o evighet och jag ger mej fan på att.. Johodå det var ju naturligtvis fullt med civilare o kameror där. Förståss... Får vråla till mig själv "Släpp bilhelvetet" för o inte slå framlänges. Hjärnan svarar direkt.. "Tänker jag inte alls göra"
Hur vi lyckades och inte slå framlänges vete fan men mina stålmannen kallingar är jäkligt invigda iaf.
Ett stort tack till medtävlande lag, goda vänner och vår tävlingsarrangör.
Vi ses i Botkyrka, nu med nya kallingar i sockeplaststil...
@Robe.
