I helgen som var jag på mitt första besök på Gröndals motorstadion vid Eskilstuna.
Det var regn och elände på vägen dit, men väl på plats avtog det och när vi hade förarmöte hade det helt slutat. Den omtalade ”tipsrundan” hade jag ingen tanke på att delta i.
I början tog jag följe med två Cherokees. Ganska enkel körning, men med några passager där man var tvungen att sikta rätt. Kul!
Men efter ett tag tappade jag kontakten då de vek av. Följde då i stället med en annan Cherokee och en VW Syncro. Det slutade med ett riktigt surhål, och där passar inte min bil. Men det var kul att kolla på.
Jag fortsatte sen att köra längs med staketet utmed väg 56, riktning söderut mot rondellen. Efter ett tag vek spåret in i skogen och jag hade hört att det var enda vägen ut. Det passade bra då jag och min co-driver Hans började bli hungriga.
Men det var nu det började bli riktigt besvärligt.
Jag har helt klart lite för fin bil för att kunna klämma mig mellan stenar, och det var det gott om på denna biten. Men hjälp av Hans guidning kom vi förbi första hindret, trots att jag ett tag stod på tvären mellan stenarna och slirade i leran.
Men vid nästa knixiga passage tog det bomstopp. Då kom några erfarna räddare från dalarna och hjälpte till. Presessionsguidning med endast mm mellan mina fina repfria trösklar och de grymma stenarna. Att jag har öppna diffar gjorde det ännu besvärligare. Räddningen var att jag hade ett gäng plankor i skuffen som vi kunde lägga under däcken.
Detta var den absolut svettigaste körningen jag har haft hittills. Att bilen kom ut helt är ett under.
Jag hade hört att Gröndal skulle passa alla, men för mig var detta lite för tufft för att vara riktigt roligt.
Men som plåster på såren, och som bonus till mig själv, plockade jag i alla fall en kontroll i tipsrundan.
